I Afrodites spår


Det här är Trollsjön där Ditte promenerar med sin hund och där klasskompisen Mikaela hittas mördad. Den södra stranden är perfekt för utflykter och picknick. Den norra är snårigare - en riktig trollskog. Verkligen en mystisk plats som eggar fantasin! Här fick jag idén till den första Afroditeboken.

Ditte och Voff blickar över Trollsjön.

"Hedvigs hus har möjligen någon gång varit vitt men väggarna hade mörknat till en grådaskig ton. På flera ställen hade putsen flagnat från tegelväggen..." (Afrodite och döden)

Dittes hund Voff, förvillande lik min egen Buselina.

Dittes skola ligger idylliskt mellan ett villaområde och skogen. Men även mitt i en idyll kan det hända otäcka saker. (Obs! Även om händelserna i böckerna delvis är sanna, är det inget som har skett just i skolan på fotot)

Nattlig stämningsbild från Dittes skola.

"Det är konstigt hur en miljö som man känner väl kan förvandlas till något riktigt skrämmande i mörkret. Känslan av olust gjorde att jag var på min vakt och lät bli att ropa. I stället stängde jag dörren till det upplysta omklädningsrummet. Först då tog jag några steg in i den mörka salen..." (Afrodite och sveket)

Grustaget som ligger i närheten av Dittes hem är en riktigt kuslig, ödslig plats i mörker. Där finns branta stup där vad som helst kan hända, t ex en flicka bli nerknuffad (Afrodite och sveket).

Jag lyssnade och tyckte plötsligt att det prasslade i skogen. Som om någon smög omkring. Voff låg med huvudet i mitt knä men lystrade också och vände blicken mot träden. "Gör inte så där!" väste Jo. "Hur då?" "Du såg ut som om det var något läskigt bakom min rygg!" (Afrodite och hämnden)

Vilopaus vid Trollsjön.

Efter den steniga forsen blev ån bredare och vattnet flöt strömt mot en gammal stenbro. Den såg ut att vara minst hundra år gammal. Bortom den öppnade sig det glittrande havet.
Alexander styrde stegen mot en flytande träbrygga några tiotal meter före bron. (Afrodite och olyckstrasten)

Vi gick hemåt förbi den blomsterprydda bron och fortsatte längs den förtrollande ån, sida vid sida. Men Alexander höll sig på lagom avstånd för att inte riskera att ens nudda vid mina händer.
Kvällen var kvaddad som en gammal rallybil på skroten. (Afrodite och olyckstrasten)

Framför oss stod den röda sjöboden.
Matilda stannade tvärt så snart hon upptäckte var vi var.
– Jag får inte vara här, sa hon. 
– Varför inte?
– Det spökar! (Afrodite och skulden) 

Medan Voff nosade runt satt jag på en sten med havet och himlen som en blåskimrande kuliss framför mig. Jag lyssnade på vågornas mäktiga brus och försökte reda ut mina tankar.
Det enda rätta i mina ögon var att ge upp smusslandet och lägga korten på bordet. Jag hade samlat på mig alltför många hemligheter. (Afrodite och skulden)

Framför oss uppe på berget öppnade sig en platå med ett brant stup mot det glittrande havet. Jag höll krampaktikt fast i Robin. Det hisnade i magen när jag insåg att han styrde rakt mot stupet. Jag släppte taget om hans midja och gjorde mig redo att kasta mig av i farten. (Afrodite och skulden)
Ungdom
 
Hem
 
ritta_front